Att inte ha någon hemstad
”Vart är du ifrån?” är en vanlig fråga man ofta får av nya människor man möter. Och det kan vara en av de frågor som jag har svårast på att svara på så ibland blir mitt svar bara ”Jag har faktiskt ingen aning om vart jag är ifrån”. Hur kan det vara så, det är klart man måste veta vart man är från. Är jag så dum att jag inte ens vet vart jag är uppväxt? Ja så är det faktiskt, jag har ingen aning om vilken stad jag är uppväxt i. Det handlar inte om att jag inte vet vart jag har växt upp, utan det handlar om att jag inte vet mellan vilka åldrar man växer upp. Hade någon kommit med svar på den frågan hade jag säkert kunna knyta någon stad att definera som hem. Du borde väl i ala fall veta vart du är född? Jodå, på Karlstad BB föddes jag, men det var under tiden vi bodde i Avesta. Så en plats eller en stad att koppla mig till har för mig blivit en omöjlighet.
När jag var mindre flyttade vi runt mycket på grund av att pappa bytte jobb. Det började med att vi bodde i Avesta, flyttade sedan till Söderköping, Stockholm (Täby), Sandviken och Karlstad. Efter att jag hade gått klart högstadiet flyttade jag tillbaka till Sandviken för att gå bandygymnasium där uppe. Efter mina år där flyttade jag ner till Stockholm igen och det är också staden jag bor i nu.
Alla dessa förflyttningar har gjort att jag inte vet vart jag är från. Några gånger har jag ställt den frågan till min mamma och hon vet inte heller vad hon ska svara. Problemet för mig är att jag bott ungefär lika länge i Stockholm, Sandviken och Karlstad och att jag dessutom har svårt att definiera under vilka åldrar man växer upp. Alla dessa funderingar på vilken stad jag tillhör har gjort att jag kommit fram till att strunta i att finna ett svar. Jag kommer aldrig tillhöra någon stad. Det kommer aldrig finnas något svar på frågan. Jag har helt enkelt ingen hemstad!
Dialekt kan för många vara en sådan grej som gör att man kan ”bestämma” vart någon är från. Tror man att detta är lösningen för mig kan jag redan nu säga att det är kört. Jag byter nämligen dialekt beroende på vem jag pratar med och vart jag befinner mig. Det spelar ingen roll om det är en dialekt från någon stad jag bott i eller om det bara är en för mig helt främmande dialekt. Jag härmar och tar efter helt utan att jag tänker på det.
Av dessa anledningar har jag kommit fram till att det aldrig är en stad som jag kommer känna mig hemma i. Hemma för mig är inte en plats, hemma för mig är ett umgänge. Vad menar jag då med allt detta, att jag inte har någon hemort men kan ändå känna mig hemma? När jag känner mig som mest hemma är när umgås med människor som jag tycker om och som gör att jag känner mig trygg. Det spelar då ingen roll vart i världen jag befinner mig utan bara jag omringas av personer som gör att jag känner mig trygg och hemma. Och detta är inget som jag ser som något konstigt, men för er läsare kanske detta känns helt idiotiskt och främmande. Dock är inte detta något ni måste förstå, det jag vill är bara att ni ska veta att det finns människor som tänker såhär och som har det som jag.
För att gå i dessa tankebanor är jag inte ensam om att göra. Isabel Adrian berättade i en intervju med TV4 att hon gick runt med liknande tankar och känslor. Kommer dock tyvärr inte riktigt ihåg hennes bakgrund till varför men det spelar ingen roll. Det jag vill bevisa med detta är att man inte behöver ha en plats att knyta sig till för att vara en trygg människa.
Är detta något som berört mig negativt, att inte ha en plats att knyta mig till? Nej absolut inte. Jag tror snarare att det har stärkt mig och varit positivt för mig som person. Jag har nämligen lärt mig att känna mig trygg på fler platser med fler människor. Detta är jag väldigt glad över att jag har lärt mig. Det är få gånger i livet när jag har folk i min närhet jag tycker om som jag känner inte känner mig. Det kan vara när jag ska göra för mig främmande saker men annars är jag oftast stabil. Jag står stadigt på mina egna ben med stöttning från fina människor vid min sida.
Hoppas denna text har fått er att tänka till lite. Fått er att inse att det kanske inte alltid är en plats man måste knyta sig själv till, utan ibland krävs det bara några speciella saker runt omkring platsen för att man ska känna tryggheten. Och det behöver inte vara just specifika människor som gör att ni känner er hemma. Det kan vara en lukt, ett ljud eller kanske ett ljus.
Kram